Månadens naturvakenhet - Stärk din relation till den levande världen
Här kommer det fjärde inlägget i serien Månadens Naturvakenhet, denna gång om att luckra upp vår identifikation med vad vi är samt en övning som tränar oss att se oss själva i de mer än mänskliga liv som finns runt omkring oss. I tidigare inlägg i serien har jag berättat om vad naturvakenhet är, om dess fem stigar, samt om hur sinnesattraktioner leder oss till att uppmärksamma och fokusera på olika aspekter av det inre och yttre landskapet. Naturvakenhetsövningarna i denna bloggserie kommer främst från utbildningen i ekopsykologi som jag har gått under läsåret 2025/2026.
Vår upplevda separation från den levande världen
Mänsklighetens resa mot en mental och kroppslig separation från den levande världen har en lång historia. Många pekar på introduktionen av jordbruk som människans första steg bort från den levande världen, men separationen har fler ursprung.
David Abram menar i sin underbara bok The Spell of the Sensuous att mänskligheten började separera sig från den omgivande naturen när vi började använda det latinska alfabetet. Ju mer skrivkonsten med hjälp av vårt alfabet började spridas, ju mer skiftade människan bort från den muntliga berättarkonsten som var vanlig tidigare till att skriva ner och återberätta skrivna texter. I och med att vi började läsa det skrivna förstärktes vår inre monolog med oss själva och blev nu också frikopplad från landskapet runt omkring oss. Abram menar också att det latinska alfabetet var bland de första som inte var symbolorienterade, dvs att tecknen avbildade levande varelser eller aspekter av landskapet. Vi skiftade från att läsa och relatera till den levande världen runt oss till att abstrakt resonera i tankarna. Det skapades en mental distans mellan människan och den levande världen.
Filosoferna som levde i Grekland under 400–300-talet före Kristus, Sokrates och hans lärjunge Platon, har haft ett stort inflytande på det västerländska tänkandet. Socrates fokuserade främst på människans etik och moral och hade lite intresse för den levande världen runt omkring honom, som han såg som ointressant och utan kunskap och vetande som var viktiga för människan. Dessa två filosofer verkade vid brytningspunkten mellan de muntliga berättelsernas visdomsöverföring och de skrivna texternas överföringsmetodik. Sokrates skrev inte själv, men hans och Platons filosofiska tankar skrevs ner av Platon och blev en grund för att sprida filosofin bortom den muntliga och landskapsorienterade berättarkonsten. Båda ansåg att endast människan bar en själ, eller i alla fall en komplex och välutvecklad själ jämfört med djurvärlden. De etablerade ett hierarkiskt synsätt där människan var en särart, något över den övriga levande världen.
Tänkare som René Descartes och Francis Bacon, som båda levde under 1500-talet, har även de påverkat våra föreställningar om vad vi är jämfört med den levande världen runt omkring oss. Båda var centrala figurer under den vetenskapliga revolutionen och den tidiga modernismen. Descartes ansåg att den icke-mänskliga världen var maskiner, inte levande varelser, och Bacon ansåg att den levande världen skulle kontrolleras och hanteras för mänsklighetens bästa, och att den levande världen inte har något eget inbyggt syfte.
”They ripped out the heart and soul of the universe and left a lifeless collection of parts”
Föreställningar om att mänskligheten är något utöver resterande varelser i världen, att vi är något annat och bättre än andra djur, och att naturen är till för vårt välstånd och samhällsutveckling, ligger väldigt djupt begravda inom oss. Jag har personligen återupptäckt relationen till den levande världen under bara de senaste åren i mitt liv, och i detta en upplevd vetskap om att vi alla vandrar i samma biosfär, ständigt i kontakt med varandra, och där alla bär sitt inre liv och sin föreställning om sig själva och världen omkring oss. Numera vet jag att jag tidigare omedvetet delade uppfattningen om människans särställning. Jag kommer exempelvis fortfarande ihåg då vi under min ungdom pratade om människan i jämförelse med andra varelser, och skojade om att vi också är djur; och då någonstans inom mig inte trodde på det jag sa utan att vi är något annat än ett djur bland många.
Vår upplevda separation från den levande världen ligger till grund för människans destruktiva förhållande till den levande världen. Om vi är separata, något annorlunda och bättre än övrigt liv, och om den levande världen i grunden är tomma objekt, då är det motiverat att extrahera för vårt välbefinnande. Utifrån detta har skiftet mot en hållbar och regenerativ framtid aldrig enbart handlat om att uppfinna nya tekniska lösningar som minskar avfall och utsläpp, utan det krävs en djupare förändring där vi också skiftar vår föreställning om människan och övrigt liv på jorden. Nedan kommer en övning från utbildningen i ekopsykologi som jag gick, som på ett fint sätt öppnar upp våra sinnen och vår identifikation med övrigt liv omkring oss.
Övning: Vidgade cirklar
Sätt dig på en plats där du har ett panorama som utsikt, men också där det finns en intressant förgrund av levande natur där du sitter. Du kan till exempel sitta på ett berg eller ett fält med växtlighet alldeles intill dig, några träd en bit längre bort och sedan utsikten mot horisonten.
Börja med att bli medveten om din kropp och gör en kroppsskanning. Som exempel kan du sluta ögonen och rikta fokus på andetaget. Följ det precis som det är under en stund för att landa in i närvaro. Börja sedan med att skanna av din kropp genom att flytta fokus från kroppsdel till kroppsdel, från fötterna upp till huvudet. Utforska varje kroppsdel, dess sensationer precis som de är. Upptäcker du några spänningar, försök att andas genom dem, slappna av och släpp spänningarna. Känn dina fötter och ben, magen, bröstkorgen och ryggraden som sträcker sig uppåt. Känn dina händer och armar, nacke, hals och huvud.
Vidga nu din uppmärksamhet någon meter utanför din kropp, till de växter, stenar och insekter som finns där. Känn hur du själv rör dig och blir levande i det du ser. Föreställ dig att du finns i allt du ser lika mycket som du existerar i din kropp. Stanna med detta i några minuter; bara iaktta och upplev dig själv i det du ser framför dig.
Vidga din uppmärksamhet ytterligare och inkludera träd och buskar och annat som finns fem meter bort, tio meter bort, 20 meter bort, för att till slut inkludera allt som finns vid horisonten och den vidsträckta himlen. Kom ihåg att under tiden uppleva dig själv i det lilla – i insekten eller grässtrået framför dig – såväl som i det stora. Föreställ dig att du finns i allt du ser lika mycket som du finns i din egen kropp.
Avsluta meditationen med några andetag och tacka platsen och allt det levande som är omkring dig.
Då har vi kommit till slutet av den andra delen i serien om naturvakenhet. Vi ses om en månad!
Det andra inlägget i serien Månadens naturvakenhet, denna gång om naturvakenhetens fem stigar samt att uppmärksamma allt det lilla livet som finns vid din plats.