Avslutande reflektion från året med ekopsykologi
När jag skriver detta är det några dagar sedan jag gjorde min senaste Nature Quest, den fjärde i ordningen. Denna gång var det ute i Stockholms skärgård och varade från fredag till söndag. Min första quest för tre år sedan var en resa inåt och att få kontakt med mitt medvetande, men de följande tillfällena har utvecklat en allt djupare kontakt med och relation till det mer än mänskliga. Mitt senaste tillfälle blev en väldigt djup upplevelse av att vara ett med platsen och även större än så; ett med vår levande planet.
Mina dagar av stillhet spenderades främst på att sitta på mina två sitspots: en uppe på en klippa där jag satt och tog in havet och öarna som fanns bortom där jag satt, och den andra inne i skogen vid mitt tält. Gränsytan mellan vad som var jag och omgivningen suddades ut och upplevelsen av kropparnas direktkommunikation blev väldigt stark. Känslan spreds i mig av att allt simmade i samma biosfär. Att vi gör det är ju ett faktum, men jag behöver inte gå långt tillbaka för att minnas när jag upplevde mig som en tydligt separat entitet som betraktade omvärlden som andra objekt, utan egentliga relationer mellan oss. Det var inget jag egentligen reflekterade över. Det var bara så det var, och narrativet om separation var djupt begravet inom mig och var så jag uppfattade världen både medvetet och omedvetet. Det är nu, när mitt inre har skiftat, som jag ser skillnaden.
Det jag upplevde under dagarna i stillhet där vid mina platser, och allt mer även under vardagarna hemma, ger mig en stark känsla av meningsfullhet och en tillhörighet till det större. Jag känner mig lyckligare än någonsin och tillfreds med mitt liv. Nu när jag sitter och ska skriva detta märker jag hur mycket av den litteratur [2, 3] som ingick i steg 4 inom utbildningen Ekopsykologi [1] som jag har gått under läsåret som berättar om och också speglar den förändring jag är inne i. Litteraturen speglar även kontrasterna mellan det dissociativa och objektifierande varandet och det omslutande och upplösande jaget som jag allt mer upplever idag. Jag tänker också på hur starka krafterna är i vårt västerländska samhälle som hindrar oss från att frigöra oss från konsumismen och i stället fortsätta att nära den kapitalistiska supermaskinen, the mega-machine, som Cheldis Gledinning [2] benämner den. Supermaskinen vill inte se människor som öppnar upp för det spirituella och för känslan av att vara en del av något större: vår levande jord, utan att vi i stället ska fortsätta konsumera mot en lycka som aldrig fullt ut infinner sig.
Alan Thein During citerar i början av hans artikel Are We Happy Yet [2] marknadsanalytiken Victor Lebow:
“Our enormously productive economy … demands that we make consumption our way of life, that we convert the buying and the use of goods into rituals, that we seek our spiritual satisfaction, our ego satisfaction, in consumption … We need things consumed, burned up, worn out, replaced, and discarded at an ever increasing rate”
Det är slående hur medvetet krafterna inom industrin har arbetat för att forma identiteten som konsumist och hur industrin tillsammans med reklambranschen arbetar för att ständigt trigga vår känsla av brist och behov av mer. Det gjorde ont i hjärtat att läsa det som During, i en av artiklarna i boken Ecopsychology, formulerar så träffsäkert om hur annonsörer kultiverar behov genom att koppla sina varor till den mänskliga själens existentiella längtan. Vår supermaskin är brutalt cynisk, och när man ser igenom detta finns det inget innehåll bakom, utan bara en expanderande känsla av tomhet och meningslöshet. Allt handlar om att skapa ytor som skiner för att dölja det inre som skriker i tystnad. Vi sitter fast i ekorrhjulet och jagar yta, samtidigt som vi försakar det som spelar roll: sociala relationer, meningsfullt arbete och fritid. När statistik också visar att en stor del av den arbetande befolkningen är oengagerad i sitt arbete och även destruktivt engagerad där de medvetet förstör företagets möjlighet att lyckas, gör detta det än mer sorgligt.
I artikeln skriver During att om vi konsekvent skulle välja ledig tid framför högre inkomst skulle den normala produktivitetsökningen ha lett till en halverad arbetstid fram till 2020 och med det frigjort tid för personlig utveckling, familjen och insatser i sina lokala gemenskaper. Det vet vi ju nu att det inte har skett, utan att samma fokus på att öka intäkter för en högre konsumtionsnivå har fortsatt in i vår tid. Detta jagande efter det materiella gällde även mig tills för några år sedan och tyvärr särskilt under småbarnsåren. Jag och min fru överöste barnen med julklappar och presenter. Vi åkte på resor och konsumerade hej vilt. Samtidigt hade vi inte alltid utrymme att faktiskt vara med barnen. Jag kommer med sorg ihåg att jag ofta var trött när min dotter ville leka med mig. Hon säger än idag att jag alltid ville leka sova-leken.
Som During också skriver bör vi börja med att fråga oss vad vi verkligen behöver. Jag har sedan några år tillbaka satt en inköpsgräns på max fem nya saker som jag köper till mig själv, vilket inkluderar allt från kläder till prylar. Jag har inte lyckats hålla mig till min gräns, utan det har blivit några saker till, men intentionen har gjort att jag inte slentrialköper eller faller för lockelser som förut. Och jag känner mig friare.
Min personliga resa är en resa i att skala ner. Det gäller både att sakta ner för att kunna vara mer närvarande med mitt inre och för att uppmärksamma och ta in mer av det yttre. Vi människor bär på våra narrativ som formats både intergenerationellt och under våra egna liv. Jag har under många år arbetat för att synliggöra mina inre narrativ, för att försöka släppa och skala av, och för att öppna upp för ett mer äkta och kreativt uttryck samt en ökad känsla av frihet. Jag har upptäckt narrativ inom mig som har formats av både trauman jag varit med om, men också små obetydliga händelser som visat sig forma mig på överraskande, och hindrande sätt. Men jag försöker också skala av de yttre ryggsäckarna, som att ha för många prylar och för höga bundna utgifter. Då jag har familj är det en utmaning, eftersom vi har målkonflikter kring detta, men jag upplever starkt den ökade frihetskänslan i enkelheten som kommer av varje sak jag tar ur min ryggsäck. Jag har ingen längtan efter utlandsresor längre eller resor generellt sett. Visst är det trevligt att uppleva nya platser, men jag upplever mig som mest lycklig och tillfreds när jag sitter på en sten i skogen eller på baksidan av huset som vetter ut mot träden och allt det gröna, och lyssnar på fåglarna. Om fler upptäckte detta skulle våra utmaningar och kriser vara mycket enklare att lösa. Mitt diktande och även inlägg som jag gör på LinkedIn handlar ofta om att försöka peka på ett annat sätt att förhålla sig till livet, att bjuda in dem som läser det jag skriver att släppa både begär efter mer och i stället släppa taget och landa i det enkla, men samtidigt så livskraftigt och njutningsfullt. Durning, igen, formulerar detta så fint:
“For those who choose to live simply, the goal is not ascetic self-denial, but a sort of unadorned grace.”
Och som för mig så tror jag på det som många författare till de artiklar och böcker jag har läst under året har skrivit: att när vi skalar av och landar i stillhet i naturen så växer det en genuin känsla av meningsfullhet och livskraft, och att det blir naturligt att möta det mer än mänskliga (samt även människor) med varsamhet och respekt.
Under mitt quest spenderade jag timmar på att sitta vid platsen i skogen och lyssna på fåglarna. Växelvis skiftade jag mellan att ta in hela ljudlandskapet och att fokusera på enskilda fåglar eller samtal mellan några fåglar. Jag övade också på att smyga mig fram, ibland för att komma närmare fåglarna om de sjöng på avstånd. Det blev tydligt hur min närvaro påverkade fåglarnas beteenden. Jag lyckades inte alltid smyga tyst, och när jag närmade mig dem tystnade deras sång en stund. Stannade jag då upp och stod stilla, började de sjunga igen efter en stund (om de inte hade flygit iväg). Lyckades jag smyga lite bättre, kunde jag höra nyansskillnader i fågelsången, som att de berättade att jag var på väg. Jag vet givetvis inte hur det var med den saken, men det kändes så. Upplevelsen var mycket likt det Henrik Hallgren och Pella Thiel skriver i sin bok Naturlagen [3]:
“Varje varelse sjunger universums sång. Varje varelse påverkar varje annan varelse. Varje varelse bidrar till helhetens vördnadsbjudande skönhet”
Ett annat exempel på hur vi påverkas av vår omgivning, även när vi inte är medvetna om det, hände under lördagen av questet. Morgonen var magisk och jag satt flera timmar nere vid vattnet, som var helt stilla. Det regnade lätt och molnen omslöt öarna framför mig. Då och då flög sjöfåglar förbi mig över vattnet, och ett vackert svanpar simmade lugnt förbi. Men senare under dagen började jag känna mig nedstämd, en känsla som stannade kvar resten av dagen. Under söndagen insåg jag att en bidragande orsak till min nedstämdhet var min plats i skogen, där jag satt under större delen av lördagseftermiddagen. Söderut öppnades träden upp och jag såg vattnet. Åt öster växte aspträd som gav en vacker, grönskimrande färg och fladdrade, så som asplöv gör. Åt norr var det en stor öppning i skogen och marken var klädd av mossa och lav. Men där jag satt och åt väster var det främst unga tallträd med den gröna kronan högt ovanför mig, och på marken låg det fullt av nedfalna grenar. Precis bakom mig stod några döda björkar också. Färgen var brun och känslan var rätt mörk och dyster. Jag insåg att denna omgivning omedvetet påverkade mitt inre känslotillstånd, dvs. att mina känslor var i relation till omgivningen och att dysterhet växte fram genom den relationen.
Vi är i ständig relation med allt runt omkring oss och vi påverkar samt påverkas av allt som finns där vi är, oavsett om vi är stilla eller i rörelse. Integrerar vi förståelsen för att vi simmar i samma biosfär, förstår vi förhoppningsvis också att vi måste möta omgivningen med respekt, det mänskliga såväl som det mer än mänskliga.
För att möjliggöra detta skifte, bort från supermaskinen och destruktionen av det mer än mänskliga, till att möta livet med respekt oavsett vad det är för liv, berättar Henrik och Pella i samma kapitel som ovanstående citat kommer från att Berry ansåg det nödvändigt att inse att jorden är primär och människan sekundär. Som de skriver i boken: ”Vi behöver lämna vår ”teknologiska trans” och skapa en ny kulturell dröm där jorden ses och behandlas som en helig gemenskap.”. Allt vi är beroende av för vår överlevnad och ett gott liv kommer från jorden. Tar vi hand om jorden och det mer än mänskliga, tar vi också hand om oss själva. Missbrukar och våldtar vi jorden och det mer än mänskliga, så gör vi samma sak med oss själva, med både mental och fysisk ohälsa som följd.
Men det är inte en enkel resa att göra; att bryta sig loss från supermaskinen och säga nej till konsumismen. Allen D. Kanner och Mary E. Gomes berättar i sin artikel The all-consuming Self [2] att industrin och reklambranschen har fostrat generationer med en narcissistisk identitet som bygger på att ständigt försöka stilla en känsla av brist och saknad inombords genom en ständig ström av nya produkter och triggers för konsumtion. Ju rikare länderna blir, ju större blir gapet mellan vad som är möjligt att konsumera och vad man har råd att konsumera, vilket i sin tur skapar en ännu större känsla av brist hos människorna. Vi mår allt sämre och konsumerar allt mer, eftersom det är det sätt vi har lärt oss att någongång bli lyckliga.
Men ett svar till utmaningarna ligger kanske i språket, att skifta bort från det mekanistiska och objektifierande språket vi har idag, till ett mer levande och relationellt språk, ja till och med ett språk som orienterar sig mer mot det heliga, John E. Mack skriver i kapitlet The Politics of Species Arrogance [2] att vi i väst har förkastat både språk och upplevelser av det heliga och det gudomliga. Jag känner igen detta från mitt eget liv och tror också att det samma är extra tydligt i vårt starkt sekulerade land. Större delen av mitt liv har jag fnyst åt det mystiska, det andliga och det gudomliga. Jag har njutit av vackra solnedgångar, men har aldrig låtit det verkligen ta tag i mitt hjärta. Allt som hade med det osynliga och heliga att göra såg jag som hittepå och som en del av det religiösa förtrycket. Därför uppmärksammade jag inte heller min omvärld och naturens rikedom, i alla fall inte på samma sätt som jag gör nu. Jag tror att många i vårt land lever med samma distansering och aversion mot det gudomliga som jag bar inom mig förut, och när vi inte ser väcks inte heller drivkraften att bevara.
Vårt samhälle förenklar och stänger allt mer in oss i strukturer som tjänar allt färre. Vårt samhällssystems tendens till monopolisering där en växande del av alla resurser ägs av allt färre människor, som har kontroll över företag och samhällen för att extrahera vinst ur människan som natur. Vi blir allt mer inordnade i en struktur som har skapats av några få. Då våra strukturer förenklar och stänger in oss är det ju troligt att det också påverkar vårt språk, så att det blir enklare och mer instängt. Men som komplexitetsteori säger, och som författarna till Naturlagen [3] uttrycker: komplexitet kan inte kontrolleras och förr eller senare brister det förenklade och övergår till något annat, ofta till kaos, i alla fall till början. Det vi har idag kan inte kontrollera den inbyggda komplexitet som livet självt innebär, i stort som jorden och som smått som jordmyllan, eller människan. Det kan vara så att vi just nu upplever att den komplexa verkligheten bryter igenom de förenklade föreställningarna och strutkurerna som byggt vår civilisation
Det behöver dock inte gå så långt som till en samhällskollaps, även om många tecken tyder på att det blir så. Vi har makten i våra egna händer att skifta våra föreställningar om vilka vi är som art, vår relation till det större och hur vi agerar tillsammans. Självklart behövs det systemiska åtgärder där politiker och företagsledare har ett stort ansvar. Men vi som enskilda kan också agera för en bättre framtid. Vi kan börja ifrågasätta konsumismen som ideal och börja använda ett mer levande och livsbefrämjande språk, och i det ett språk som uttrycker vördnad och helighet i det mer än mänskliga. De ord vi använder betyder något; de orienterar sig antingen mot vårt nuvarande system eller mot ett annat. Ett exempel på det som kanske märks i den här artikeln är att jag använder uttrycket ”mer än mänskliga” i stället för ”naturen”. Orsaken är att ordet “naturen” lätt placerar oss utanför vår livsmiljö; det är något som finns där ute och som jag kan besöka ibland. Men vi är natur. Människan är natur och ständigt i relation till allt annat. Att använda ”mer än mänskliga” sätter oss i det större sammanhang vi är en del av, inte separat från det.
Det vore en dröm om det som kommer att växa fram ur askan av vår nuvarande civilisation kunde leva efter den rättsfilosofi och de fyra principerna som författarna beskriver i Naturlagen [3]: Ordning, Vildhet, Subjektivitet och Samexistens. Som komplexitetsteorin visar möter vi komplexitet bäst genom att vägleda agerande och samarbeten med ett fåtal enkla principer, ur vilka en variation av lokalanpassade lösningar kan växa fram. Utan principer blir det kaos, och resultaten blir sällan de som önskas utifrån helheten. Men har man för många och detaljerade principer och regler, slår vi över till stelhet, till att stänga in vildheten och skapa enfaldighet. Naturlagens [3] rättsfilosofi följer denna princip mycket väl. Bara en sådan sak som författarna nämner, att samexistensprincipen påminner oss om att vi är ekologiska varelser, skulle, om den blir levande, styra oss till en hälsosam relation till allt övrigt liv.
Det jag har upptäckt under senare år, och som detta år med ekopsykologi har fördjupat, är en andlighet bortom de patriarkala religionerna. Jag har hittat hem till animismen och har öppnat ögon, hjärta och själ för livets mystik. Det är fascinerande hur mycket jag lägger märke till idag som jag inte gjorde förr: nyanserna i fåglarnas sånger, detaljer i blommor, lövens olika sånger med vinden beroende på vilka trädarter de är en del av och mycket mer. När jag skriver detta känns mitt kall för framtiden än tydligare: att försöka utveckla min förmåga att vägleda andra att öppna upp sina hjärtan för förundran och det heliga igen och att integrera förståelsen av världens intersubjektivitet och därmed behovet av att möta det levande med varsamhet och respekt. Jag använder ordet vägledare med mening, då jag, som John E. Mack [2] skriver, bär tron att det enbart är upplevelser som på djupet förändrar oss människor, både generellt sett och än mer genom att väcka heligheten både inom oss själva och i det mer än mänskliga omkring oss. En vägledare instruerar inte utan vandrar bredvid och visar på möjligheter, och en sådan vill jag vara.