Om riskerna med att bli rik

Jag deltar i Regenerators Academys Regenerative Leadership training, och en sak de pratar om på den utbildningen är the Regenerative Business DNA. I det DNA:at som är uppdelat i 3 områden, finns det en princip, eller DNA-sträng som de kallar det, som heter "Abundance". Dvs vikten av att leva i ett mentalt tillstånd av överflöd. Dvs att kunna känna att det finns mer än nog för dig själv och alla andra, att se möjligheter och samarbeten, och se hur rikt det finns av detta.
Motsatsen är att uppleva "Scarcity", dvs upplevd fattigdom. Att det inte finns så det räcker, så att man måste ta för sig, att man måste använda armbågar istället för att kroka arm. Den känslan skapar incitament till konkurrens, att se världen och verklighet som en ett win-lose spel, istället för att win-win-win.

Och till titeln på det här inlägget; det är det jag tror är risken med att bli rik, eller överhuvudtaget ekonomisk framgång.
Att det motsägelsefullt nog alltså, inte ger dig känslan av "'Abundance", utan snarare "Scarcity". Dvs att Du har lyckats, bättre än de flesta andra och att Du måste bevaka det Du har, att din omgivning bara kommer försöka ta det Du vunnit ifrån dig, och att du dessutom måste försöka få till mer, bygga din ekonomi ännu mer. Och det fokus på pengar och välstånd som ev. drev dig från början blir bara allt större.
Den känslan, när den drabbar oss, när det går bra för oss, gör oss självupptagna och egocentriska. Det är min spaning i alla fall.
Jag har uppplevt den själv när jag tidigare i mitt liv tjänade mycket pengar, och jag tycker mig känna den hos bekanta som blivit rika. Liksom när man ser hur de rikaste i världen agerar, så är det som om de är så fångade i denna känsla, av "Scarcity", att de måste bara göra allt för att bli rikare och rikare, hur rika de än är. Känslan, som jag tror infinner sig, att alla bara vill ha med dem att göra för att få del av deras pengar (för "det finns ju bara en begränsad mängd" ) måste göra dem alltmer ensamma och desperata.

Och för alla oss, som någon gång i livet, jagat ekonomiskt välstånd, i en känsla av att det måste bara bli lite mer, jag måste bara tjäna lite mer, komma lite högre i karriären, lyckas lite bättre, bli mer framgångsrik. För alla oss, när vi befunnit oss eller befinner oss i det, som är värre än känslan av fattigdom, är att i det fokuset glömmer vi bort att leva.
Vi jagar framåt, tunnelseende efter vår egen "framgång", istället för att öppna våra sinnen, och ta in livet, naturen, möjlgheterna och människorna runt omkring och bara vara och njuta av allt som finns, vilket för majoriteten av oss i västvärlden, finns i överflöd.
Och vi utvecklar inte vårt empatiska sinne, för att se vilka vi faktiskt kan göra något för, som verkligen behöver oss, bland nära och kära eller människor som lider i världen.

Låsta i vårt fokus på oss själva, blir vi blinda för världen och den samhörighet som finns för oss med mänskligheten, naturen och planeten.
En samhörighet som, om vi fokuserade på att känna den istället, kanske skulle göra väcka i oss en vilja och lust att bidra och ge av vad vi kan och förmår till världen.
Och en öppning för oss att få känna tacksamhet, för vad vi fått och vad vi faktiskt kan göra.
Och som ni kanske vet, enligt all forskning på lycka, så är att känna tacksamhet den mest effektiva sättet att bli lycklig på.
Och tacksamheten som kommer av möjligheten av att få göra skillnad för andra. Speciellt när de eller ingen annan ens vet vad Du gör för dem. Den tacksamheten är starkast. Det är i alla fall min spaning, och vad jag lärt under åren.